Johan Kugelberg II
Sedan den dagen då punkbandet Bult i Kalmar bytte namn
till Onkel Kånkel och relokaliserade till Stockholm har
vår världsbild förändrats.
70-talets sista år och 80-talets
första påvisade en ofattbart dålig återväxt inom den svenska
humorn.
Vi hade ännu Hasse å Tage och Povel Ramel, med sin
frånvaro.
Vulgärpatetisk smörja såsom Galenskaparna, Svullo samt
jolmvänsterns försvenskade charterresevariant av amerikansk
stand-up-comedy har gjort sitt intrång under 80-talet,
men den
enda nyskapande svenska komiska grupp att föra sin debut under det
senaste decenniet har varit sorgligt obskyra kassettkopior av
kassettkopior av kassettkopior har cirkulerat,
rykten har
spridits med djungeltelegrafen, och blotta namnet Onkel
Kånkel har antagit – för att parafrasera – gigantiska proportioner.
Från de subtila sketchernas skratt-krampsinducerade genialitet
till den helsvängiga punkrockmusikens ösiga komp har en hel
generation svenskar fått skratta sig saliga åt det mest handfast
komiska som finns:
cp:n, stomioperationer, nazism och
homo-sexualitet.
Rimmen och ordlekarna är Karl Gerhardiska: "Fem små stjärtgossar ville bli på lyran, en köpte Spermouth så var de bara fyra" eller "Hon var en hora ifrån Mora, pattarna de var för stora" eller varför inte "Helmer Tampongförtäraren bögade med brevbäraren".
Musikkompositionerna är gedigna hits, massor av "hooks"
och extremt trallvänliga refränger, otaliga är de tillfällen då
man vandrat på stadens gator med sina
("JAWOHL I STJÄRTEN HEIL! HEIL! HEIL!").
Vårt Egenhändigt hopknåpade lilla Onkel Kånkel-vishäfte
har varit en liten tradition bland traditionerna på herrklubbens
tisdagsmiddag och har alltid plockats fram
tillsammans med
konjakskuporna och cigarrerna. Jag kommer till döddagar att minnas
den känsliga kanontolkning av "Börja Knarka Börja
Böga" som avslutade hedersmiddagen till Monty Pythons
Graham Chapmans ära
efter hans på tok för tidiga bortgång.
Onkel Kånkels bedårande melodier har fungerat som en
känslomässig ledsagare genom alla livets facetter för oss som
föddes på 60-talet.
Man minns inte blott situationen, man
minns även vilken Onkel Kånkel-melodi som levde i symbios med
den.
Så allerstädes närvarande har de varit i våra liv. Om det ska
dras paraleller till andra konstformer så är popkonsten och den
tidiga minimalismen de som ligger närmast till hands.
Den
sistnämnda kan tyckas stå i total motsatsförhållande till allt
det Onkel Kånkel står för men då missar man något
viktigt, nämligen helhetsintrycket.
Är det kanske inte med väldigt få och enkla medel Onkel Kånkel har byggt upp sitt universum av kropps-vätskor? Har inte den samma formeln pardonlöst och gradvis finslipats genom åren till en fulländad form? Jo, onekligen är det så.
Eller med John Cage' s berömda citat från tidigt 50-tal "The
best performance is to do the standing still.
Stillastående har
i det här fallet ingen ting med stagnation att göra.
Människans
ursprungliga humoristiska formspråk behandlar i stort sett
uteslutande människokroppen, dess lyten, dess funktioner:
kiss,
bajs, könsorganen och vad man kan göra med allt detta. Den
humoristiska minimalism som två femåringar som (à la Brecher)
vrålar "Bröst! Stora bröst!"
i timtal och skrattar
sig fördärvade, är identisk till sin natur med det som får oss
att jubla åt Onkel Kånkels eviga schlager "Runes
hund" med dess festliga refräng
"Han biter dig i kuken, han biter dig i pungen, han biter dig i rövhålet!".
J.G. Ballard har i sitt verk "The Atrocity Exhibition" skapat den kondenserade romanen, berättelser där allt "onödigt" skalats bort och det enda som lämnats kvar är det som fört storyn vidare eller varit intimt sammanknippat med vad författaren velat säga.
Pudelns kärna är allt som blir kvar så att säga. Onkel
Kånkel har gjort detsamma med humorn. Humoristisk
minimalism.
Ett rent avskalat formspråk där det som behållits
är det som leder direkt till det förlösande skrattet utan
småborgerligt rysch och pysch eller vänsterns överinvecklade
ändamålsenlighet, en asketisk humor, en kondenserad humor.
Vi bör allihopa buga oss för Onkel Kånkel, Hasse Homo, CP-åke, Doris Klitoris, Sture, Ture och alla de andra. Vi har fått skratt, livsledsagande och ett nytt formspråk av dessa komiska giganter, och för detta bör vi vara evigt tacksamma.