Pungen Av Pop Dog I Stjärtattack
Onkel Kånkel är mitt favoritband: "Det är motbjudande och sorgligt, men tillåtet."
På sommaren 2009 dog pungen av pop i en stjärtattack.
Onkel Kånkel var ej mer. Håkan Florå dog. Vid 47 års ålder.
Onkel Kånkel är min favorit rock och popgrupp. Sedan 1982 ungefär. Då jag var 16. Nu är jag 48. Jag gillar Onkel Kånkel.
Jag gillar också: Beatles, Stooges, Velvet Underground, Johnny Burnette Rock & Roll Trio, Joy Division*, Union Carbide,
Silverbullit, This Heat, Afrika Bambaataa eller alla andra tusentals fina grupper, förvisso och många fler i min skivsamling. Grupper som alla på någothanda vis har betytt nått i min pågående livsvandring. Tillsammans med Onkel Kånkel and his Kånkelbär alltså.
Ljudspåret till mitt liv har förmodligen (dessvärre) innehållit mer
Onkel Kånkel än säg Aavo Pärt eller Beach Boys, så här nu har jag gjort ett fanzine om Onkel Kånkel. Det tog några år innan det blev av, men tidens gnagande tand har också lett till att jag funderat på varför jag gillar Onkel Kånkel så mycket. Sen så är det också rätt konstigt att skriva något annat än julkort på Svenska när man som jag varit bosatt i Amerika de senaste 26 åren.
Håkan Florå, känd av allmogen som Onkel Kånkel, är och var en Svensk författare av kuplett-texter, i mitt tycke en stor Svensk humorist och en satiriker av rang. Stundtals en mästare och en språk-ekvilibrist, jag tycker ibland att man kan jämföra honom med Karl Gerhard, eller med Lennart Helsing, eller Povel Ramel, fast snuskigare, tramsigare, barnsligare. Dummare. Men alltsom ofta idiot-lattjo:
(Povel Ramel ska va me, me pungen käckt på sne),Jag jämförde Onkel Kånkel med Karl Gerhard i konvolut-texten till Onkel-LPn Kalle Anka Suger Pung. Jag hade perifert varit inblandad i cirklarna som gav ut den skivan cirka 1990, och skrev linjenötterna tillsammans med min barndomsvän numera konstkritikern Tommy Olsson. Efter att läst texten berättade Håkan Florå för mig att just den store sugaren och homofilen Karl Gerhard var hans idol och förebild.
Onkel Kånkel är svensk humor som blandar satir, råa flabb, pålästhet och ikonoklasm till något man kanske kan använda sig av i vardagslivet när slipsen sitter åt för hårt eller när man känner att man inte kan riktigt trivas med något. Jag tror att det är för-stadiet till vad Albert Camus hävdar är vår största självinsikt: Att den absurda människan är vi, och att vi alla är absurda.
Fissurer inledes stjärthål en ollon formad tarmmynningI ett tillknäppt litet land där många har det väldigt tråkigt men ingen har det riktigt svårt kan humor fylld av det forn-Grekerna kallade enthousiasmos fungera bra. Enthousiasmos är släkting med Ekstasis, som vi ju alla känner till via Dionysos-kulten: Plotinus tyckte att Ekstasis beskrev kulmen av människans möjligheter.
Börja knarka, börja böga,smeka gubbe på organet
käka ottar röka pipan
bada bastu med homofiler
smörja anus med vaselin
pilla rövhål på ett homo
gå på gayklubb vill vi göra
Ibland när jag lyssnar på Onkel Kånkel tänker jag på vad humorns yttersta möjligheter är för något. Tvära kast som leder direkt till gapflabb, där vi garvar och skrockar innan vi har hunnit tänka efter vad som är så roligt. Cp'n, stomi, nazister, turkar, förstånds-handikapp, kroppsvätskor och homosex. Man flabbar.
Flabbet kommer snabbt och överrumplande, som en blandning av premature ejaculation och snabbsmatspya (belackaren kan rättmädigt snäsa), men då kan jag ju undra igen varför flabbet kommer så snabbt, och varför det är så roligt.
Jag tror jag vet: Onkel Kånkel gör narr av allt som rör sig, nästan, men Onkel Kånkel gör också narr av göra narr om. Han ställer till det för oss, om vi tror att ett rått lyteskomiskt flabb i lurkig könsrocks-stil ska fram så lägger sig något emellen flabbet och hur vi ser oss själva när vi flabbar: The Mirrour Which Flatters Not. Just det speglande av oss själva i låttexter som Svenskar alltid varit så förtjusta i. Från Beppe till Håkan Hellström till Eva Dahlgren till självaste Lou Reed. Herr Reed skulle aldrig någonsin ha kommit sig för att jämföra sina texter med till exempel Little Richard. Han tyckte bra om sina, men tyckte Little Richard's var mästerverk. Han sa faktiskt så en gång själv. Vi satte ihop en bok om Velvet Underground tillsammans för många år sedan.
Han berättade att original-texten till 'Tutti Frutti' löd "Tutti Frutti Good Booty", och hur ofta svart R&B på 50-talet gömde hårdsexiga snuskigheter med jätte-porr-gay i de slangiga texterna. Sånt som den vita mannen eller radiostationerna på Long Island inte fattade eller hängde med på.
Om Onkel Kånkel hör rocklyriska låttexter till alls, gör han det givetvis på good-booty-vis. Satir, snusk, larv, bondläpps-löjl och det ekivokt blasé, allt spritsat i en hink och jäst till något mycket multigt. Besläktat med tramsiga skolgårdsramsor kanske. Sverige är ju så bra på skolgårdssnusk, mycket bättre än Amerika.
Jag är som sagt sedan 26 år tillbaka bosatt i USA, och har genom åren utforskat en del folklore. Jag har kollat huruvida skolgårds-snusk förekommer här i samma utsträckning som i Sverige, och svaret det är nix. Jag tänker ganska ofta på Svenska barndoms-ordlekar, oavsett om de är rated X eller PG. Bengt Af Klintbergs "Hallådär Köp Blåbär" påhälsas rätt ofta, en mästerlig bok som rör sig obesvärat mellan oskuldsfulla barndomsrim och Kånkelbär.
När jag tänker efter på hur språkbruk kvarlever, brukar jag ofta minna mig den samling av mellanstadie-ramsor som skribenten Martin Kristenson har förvarat I sin ymniga och lattjo hjärna sedan det sena 60-talet:
Bullefitta Bullefitta In och Ut
Så ska det låta när alla är kåta
eller också
Kuken och fittan spelade boll,
kuken vann med åtta noll
Två av de många höjdpunkterna i Martins samling. Jag brukade bidra med en stillsamt mystisk vers jag plockat med mig från en barndom i Närke:
Kukfittaballestake
Leva bus upp på taket
Knull Knull
Varför man minns dessa lekande lätt medan det inte finns tillräckligt med latin kvar i hjärnan för att ta sig igenom ett avsnitt av Asterix kan man fråga någon. Onkel Kånkels kupletter är/var precis så här barnsliga, men hans arsenal som humorist och satiriker hade/har betydligt större bredd eftersom ett barns skräck-blandade förtjusning över ett universum fullt av kroppsvätskor och bisarr vuxen-sexualitet var för Onkel utökad med pubertetens fifty-fifty blanding av sexualskräck och sexualförtjusning.
Ibland beskylls Onkel Kånkel för att vara homofob och rasist och lyteskomiker. Jag tror tvärtom. Håkan gjorde narr i Albert Camus' anda tycker jag minsann. Det är absurt att finnas till, vi är absurda varelser, sexualitet är absurd, och hur olika människor kan vara och bête sig är (yep!) absurt. Absurt sa röven om kånkelbären.
Sociobiologer (som får minst lika mycket på nöten av de politiskt korrekta som Onkel) tror att skrattet uteslutande handlar om att visa tänderna, en antydan till ett hot då vi känner oss överraskade och lite skrämda. Och överraskade och lite skrämda är ju vad vi blir i vardagslivet non-stop.
Sture och Ture de var två slan, med anus I vädret de gick på stan, bilarna tuta "ett homo är lös", Kommisarie Maigret han blir nervös! En klappjakt på homon går genom stan, lynchen och pöbeln, ett avskuret organ, alla stadens bögar de gick under jord, men Sture och Ture de inte förstod. De ställdes inför rätta stjärtgossarna två, men domaren drog i sin penis så att de fick gå, men på stan så jagade man homon med spjut, ett hål igenom anus en spik genom kuk,Men Sture och Ture de sade som så!
Bättre ett kön i anus, än tio i skogen
Bättre en pung I munnen, än picken på Thore Skogman!
Håkan beskriver här ett utanförskap som förlöses av Sture och Ture's triumferande utrop. Detta är motsatsen till homofobi.
Det handlar istället om utanförskapet som identitet, och att Håkan vet att de som jagar homos med spjut aldrig kommer att övertyga eller hota eller skrämma Sture och Ture så att de tar pungen ur munnen.
En homosexuell svensk riksdagsman berättade att han alltid brukade ladda med Onkel Kånkel innan han höll valtal. När jag frågade honom om han tyckte att Onkel var homofobisk så log han snett och sa att det kunde man ju tycka om man var puckad.
Som sagt: Håkan gör narr av göra narr av, och i den blandade ironiska betraktelsen kan man finna små spår av en moralisk kvark, en elementärpartikel av huruvida livets kollektiva absurditet jämnar ut saker och ting. Och huruvida vi kan finna komik i det olika, det aparta och det annorlunda utan att hänfalla oss åt klasssamhällets kulturimperialism och medelklassens von oben. Och där, då händer något annat intressant i Onkel Kånkels slafsiga humor: Den ständigt växande känslan av maktlöshet inom den västerländska medelklassen:
hej vips har det blivit mindre med stålars –
hej vips har andra länder skuttat socioekonomiskt före –
och: hej vips nu har den industriella revolutionens hydra flaxat vidare bort från oss som nu alla sitter där på en oval sten i läskiga skogen och undrar varför ingen bryr sig om oss längre.
Vi alla är uppfyllda av den gedigna självviktighet som vi ju grundat i den heliga tvåtakt av bourgoisiens privilegium och dess självsanerande dröm om jämlikhet: det som gör att man kan gotta sig åt alla sina fördelar samtidigt som man kan känna sig som en mysig polare till alla flyktingar och fattiga och minoritetsgrupper och handikappade och alla andra annorlunda. Folk ger sig ganska ofta på varann i Sverige, för alla verkar känna sig ganska löjliga och otrygga. En nation som kan verka som om en isolerad öststat vann på lotto: Sverige gillar att sätta upp fasader, sociala, kulturella, internationella.
Titta dig I spegeln, säg mig vad du ser, titta i en äggkartong, säg mig vad du ser, du är ett äggSvenskar gillar att vara coola, fräcka och hippa för innerst inne vet de att till och med Stockholms coolaste trendställe anses komiskt lantligt av resten av världen.
Titta I en WC-stol, säg mig vad du serI provinsiella städer med mycken otrygghet och främlingsskräck
förekommer en sorts homofobi som leder till att det är ett obligatorium för varje politiker att gå i pride-tåget. Som Putin ungefär, även om det Svenska politiska hycklet är ganska jollrigt, medan det Ryska hycklet ligger omstoppat med både hatisk homofobi och sken-tolerans. Putins berättade häromdagen om hur han faktiskt gillar Elton John minsann och att bögarna är helt OK så länge som de inte tallar på barnen.
Kändisskapets inneboende löjlighet i en provinsnation hör nog hit också: Sverige har alltid haft riks-homon: en eller två fjollor som folk kan använda sig av dels som ett hedersdiplom för sin öppensinniga tolerans för avvikande, samt en känslomässig skyddad verkstad för den imperialistiska pseudo-tolerans vi/de känner för annorlunda och över axeln sedda utanförskaps-människor.
I Joakim Lindengrens tidiga serier förekom regelbundet extremt löjliga kända Svenska män. De underströk den betingade reflex i vår reaktion gentemot de som plaskar mest högljutt i ankdammen: Göran Fristorp och Clabbe af Geijerstam exemplifierande mediala byfånar. De stog i motsatsförhållande till Lindengrens Svenska vardagssuperhjältar: Krystmarodören, en Pere Ubu-lik figure som
helt enkelt bajsade ner allt det han ogillade i vårt samhälle, som Onkel Kånkel ungefär.
Och sen så ibland vette sjutton vad man ska säga om Onkel Kånkel. Ta låten "CP-Turk".
Han sitter på krönet och smeker turk på könet, och snart hör man det turkiska stönet, han är en CP-turk, han är en CP-turkHan penis var så kort, det borde han förstått, det sprutar grek-kompott, öppna locket på burken, ut hoppar CP-turken
Han är en CP-turk, han är en cp-turk
Varför är det roligt? Jag lyssnade just på låten och kunde inte hålla mig för skratt. Det är eventuellt bara roligt för att det är roligt att man kan tycka att detta är roligt. Fast det egentligen inte är roligt. Och just därför roligt. Kommer nog inte längre än så.
2.
Håkan begravdes sommaren 2009 på Skogskyrkogården.
Den dagen satt jag hemma i New York och lyssnade på LPn Kalle Anka Suger Pung på mitt kontor. Drack kaffe. Kände vemod, sorg och samtidigt en nästan sprittande glädje för Onkel Kånkel's livsverk och det universum av kropps-vätskor som fortlever på olika analoga och digitala format runtom jorden. Onkel Kånkel har ledsagat allt det bästa som hänt mig, och allt det värsta. Och det mitt emellan. Ett av ljudspåren till mitt liv. Som andra lyssnar på Mozart eller Radiohead, har jag lysst och lärt av vår Onkel. Håkan och hans rullbandsspelare med sin inbyggda maxi-dist a la Metal Urbain. Råa basgångar som hämtade från Metal Box eller Unknown Pleasures. Släng-dig-i-väggen fuzz-punk-gitarr med Johnny Thunders-lyft och Captain Sensible-vräk. En ljuvlig hit som 'Polisbil': Hänsynslöst punk/pop, det maximala öset, värdigt att nämnas i lag med Chronic Sick eller Ramones. Eller ett mästerverk av goth-progg-punk som 'Böget Suger Kuk' där hyper-distad gitarr och trummaskin avlöser varann i ett surrigt sammelsurium av avlösande gnisslande ekon.
Och texterna sen:
* Onkel Kånkel, det närmaste vi har en Svensk Rabelais
* Onkel Kånkel som borde ha fått Karamellodi-stipendiet
* Onkel Kånkel som borde ha en heders-grammis
* Onkel Kånkel som borde ha en bronsbyst i Kalmar.
Onkel Kånkel förlöser ju oss I ett råpuckat gapflabb oavsett hur plånboken ser ut eller om ryggen gör ont. Så han borde ju ha allt detta. På planeten Bizarro. På TV. Sjunga duett med Krystmarodören på programmet Så Mycket Sämre.
Obersturmbmanfuhrer Schmidt, klämmer finnar på sin pitt
På muggen där sitter han ofta, han har urin på sin kofta,
Oh Yeah!
Håkan är död.
För Runes hund, den är så glad och rund (voff! voff!), ja Runes hund den är så glad och rund, den biter dig I pungen, den biter dig I kuken, den biter dig i rövhålet.Lille Bobby sa en dag, "Jag vill smeka Jock på hans åderbrock," men när han kom in i Jocks salong, var JR där och sög hans fjong
Suga lite vårt-kuk smeka lite gubb-skita, gnida lite syff-ollon, tugga på ett kånkelbär, ska vi göra varje dag, med en doft av välbehag, Povel Ramel ska va med, med pungen käckt på sned
Hans tid på jorden är nu all.
Han är kall.
Så ock hans balla.
Känns som det är läge att tolka om Ferlins berömda dödsdikt:
Vårt liv är en stjärtfläkt,
en snuskvits, en dum
En droppe spermouth som faller
ur tid och ur rum
Den stänker så varm på din pung
en minut
Kallnar och torkar
och runket är slut **
** För dig som inte kan originalet:
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg
en minut
Brister och faller
och drömmen är slut
Förresten:
Jag fick tillfälle att förse Joy Division's trummis Steve Morris med ljud-filer av Onkel Kånkel's cover-versioner av Joy Division's "Living In The Ice Age" (Jag letar efter CP;n), "She's Lost Control (Hon var ett kånkelbär), "Disorder" (Far dog i kolera igår) och "Transmission" (Kloakdykaren Sverker Klåt) tillsammans med ett förtydligande epost om Kånkels ekvilibristiska tolkningar av Ian Curtis texter.
Steve var mycket nöjd.
3.
Följande SMS dialog studsade mellan Amsterdam i Holland och Citta de Castello i Italien den 16e Augusti 2009. Tobbe "Ebbot" Lundberg hade fått dödsbudet av en kvällstidnings-journalist: Pungen Av Pop hade dött i stjärtattack.
Tobbe kontaktade mig. Två oerhört ledsna medelålders män mitt i sorgarbetet, ett ögonblicksreportage:
Tobbe: Håkan Florå dog igår.
Johan: Hemskt fasansfullt sorgligt. Vår störste humorist och poet.
Tobbe: Genom tiderna. Lätt. Han avled i stjärtattack.
Johan: Troligen ingen smärtattack dock. Kändes för honom mera som en fjärtattack.
Tobbe: Kämpade emot pedofildelning in I det sista. O Pirate Gay.
Johan: De tog honom till akut-stjärt-intagningen och gav honom CP-R.
Tobbe: O Eko-grupp på G-pungt.
Johan: He he!
Tobbe: Ifö tar hand om begravningen... och Lage har väntat färdigt.
Johan: Hög läsning ur stjärte mosebok.
Tobbe: Gomorron Sodom. Fisur-Devon-Trias-Jura-Skita
Johan: Tro på upp-stånd-elsen.
Tobbe: Kommer att lägga en påse med grus vid graven, förlåt, jag menar grefven!
Johan: He!
Tobbe: O en flaska James-son.
Johan: Hoppas han begravs av en kvinnlig präst med högklackade stövlar och gungande patts. Vi kan låtsas att det är Sven Jerring.
Tobbe: Vår sanne vän!
Följande sommar träffades vi i Gagnef där Tobbe uppträdde på en pop-festival, Vi drack en förfriskning, hittade ett piano och tolkade några Onkel Kånkel-kupletter för en liten skara hepcats.
Sedan letade vi rätt på en påse som vi fyllde med grus.
Den påsen tog jag med mig till Stockholm.
Så fort som vi identifierar oss i rollen som den absurda människan så förlöses vi ur det evinnerliga och meningslösa cirkelbeviset kring den odödliga själen och/eller Guds ofelbarhet och syndernas förlåtelse.
Vi är alla absurda, och så ock vår herre.
Ibland är vi medvetna om vår löjlighet och vår fjompighet och vår tramsighet.
Våra brister
(ringmuskelsprick)
Ruset som flykt
(vi drack spermouth)
Vår egen död
(vi hade köpt sololja på EPA)
Vårt oändliga och ointresserade universum
(som en multigt stor video-pung)
Samtidigt, i denna pågående strömning av vardags-ögonblick är vi bergtagna av de sköna konsternas oerhörda ändamålsenlighet.
Detta får oss att inse att alla dessa vardagsögonblick var livet självt, och att de var storartade mästerverk som ingen tog notis av utom oss själva.
Tage Danielsson talade om "vårt kära strunt": De kulturella vardagsförnödenheter som visar sig vara minst lika viktiga som våra barndomsfotografier, våra kärleksbrev eller att ha läst Proust eller Beowulf eller `The Man Without Qualities". Vårt kära strunt utgör en stabiliserande grund tror jag Tage Danielsson menade.
Vi behöver inte alltid plocka fram vårat Totlachen, ibland kan det räcka med ett privat litet fniss, en internvits.
Veckan efter jag hade träffat Tobbe i Dalarna stod jag i Skogskyrkogårdens minneslund och valde en fin plats där jag kunde på Tobbes och mina vägnar ställa en påse med grus åt Håkan. Vi tänkte att det skulle vara bra för honom att kunna sätta den vid sin pung om vår herre skulle komma fram till honom och säga så här: (Sug Kuk), för då kunde Håkan ta fram sin påse med grus och slå den på Guds feta kuk.
Det vore fint om det blev så.
För mig, så skulle det klara av en del av de bekymmer jag känner inför Deus Deceptor (Gud ljuger), eller för den delen, för Teodice-dilemmat (varför har Gud som ska vara så snäll ställt till med så mycket dumt) eller dess uppåner o tvärtemot: Varför det finns godhet i en elak Guds värld.
Killen dog ju vid 47 års ålder.
Om det är att föredra dystheism (Gud är stygg) eller misotheism (Gud gillar att ställa till det), det vette håken. Inte Gud, håken.
Det kanske inte spelar någon roll om vi tror Gud är ond eller tror att Gud bara gillar att ställa till det. Yoruba-stammen tror att Gud gillar att få olika människor förbannade på varann för att han har det så tråkigt.
Gamle Marcel Proust skriver i På Spaning Efter Den Tid Som Flytt att ingen vishet uppstår i människans hjärna om han/hon inte stökat till det med en massa elände i ungdomsåren, för att sedermera via självinsikt klarera dumhjärnan med vuxen ansvarskänsla och klarsynt kollektiv moral. Michael Jackson, Dash Snow och Håkan Florå, som alla dog unga (nja, rätt unga, 53, 27, 47) hade i deras konstnärliga utövande nosat på självinsikt, men i det de skapade hade de istället sanktionerat en världsbild som klart belyser hur alla moraliska begrepp (a la Nietzsches 'Hammaren Talar') utgår från dem själva.
Hyperindividualism utan behov av att ingå i något utanför en själv.
Alla tankar på att vara delaktiga i ett kollektiv är underställda deras egna vilja. En röjskiva där id och superego gör som de vill.
För samtliga dessa tre herrar verkar det som om dessvärre ett rejält överspill av deras viljestarka konst-skapande hamnade i deras vardagsliv. Håkan dog vid 47, så han var troligtvis för ung för att verkligen uppleva mer än minimala aspekter av hemoröjder, ringmuskelsprick, förträngning, hängpung och resten av de absurda och tragikomiska kroppsliga skeenden som vi alla får uppleva i livets sista tredjedel.
"Det är motbjudande och sorgligt, men tillåtet." sade dåvarande justitieminister Laila Freivalds om Onkel Kånkel en gång på slutet av 90-talet då en socialdemokratisk riksdagsman vid namn Inge Carlsson försökte stifta lag mot den sortens låttexter som Håkan Florås konstnärliga livsverk rörde sig inom.
Motbjudande och sorgligt, men tillåtet, så är också liksom i princip hela livet självt, och människokroppen och våra kroppsvätskor och utbytandet av dessa också kanske.
Motbjudande och sorgligt, men tillåtet.
Den absurda spänning som belastar oss medan vi försöker röra oss inom livet självt, och där det vi har att ta till oss är sexet och ruset och skrattet, så hankar det sig stundom. Baktin, i Rabelais och skrattets historia talar gärna om hur det profana alltid stödde det andliga, och hur de senmedeltida festligheter som förekom i stora delar av Europa där allt blev tvärtom för blott en dag var samhällsbevarande till sin innersta essens. De kallades oftast för 'Feast of Fools', men namnen festum fatuorum, festum stultorum, festum hypodiaconorum, eller på Franska fête des fous förekommer också.
Skatologiska tendenser och ikonoklasm och sunk på Onkel Kånkels nivå tilläts en dag om året. Som en midsommarafton i Dalarna, eller en extrem firmafest, där alla inte blott är dyngraka och asbisarra, men där stadens sociala skikt har hamnat uppåner, bara för en dag. Helan är kungen är byfåne och Halvan är byfånen som är kung.
Helan och Halvan tog sig för ballan, den ena var tjock, den andra led av bråck, den ena var ung, den andra hade pung, tillsammans
var de paret som fes på varandra, runkade tillsammans, tog varann i stjärthålet, sög sina kön och bad en bön!
Den krans jag skickade till Håkans begravning var designad att likna en öppen tarm-mynning omringad av kånkelbär med två korslagda orkideer som fisurer.