Johan Kugelberg
Sedan den dagen då punkbandet Bult i Kalmar bytte namn till Onkel Kånkel och relokaliserade till Stockholm har vår världsbild förändrats.
70-talets sista år och 80-talets första påvisade en ofattbart dålig återväxt inom den svenska humorn.
Vi hade ännu Hasse å Tage och Povel Ramel, med sin frånvaro.
Vulgärpatetisk smörja såsom Galenskaparna, Svullo samt jolmvänsterns försvenskade charterresevariant av amerikansk stand-up-comedy har gjort sitt intrång under 80-talet,
men den enda nyskapande svenska komiska grupp att föra sin debut under det senaste deceniet har varit sorgligt obskyra kassettkopior av kassettkopior av kassettkopior har cirkulerat,
rykten har spridits med djungeltelegrafen, och blotta namnet Onkel Kånkel har antagit - för att parafrasera - gigantiska proportioner.
Från de subtila sketchernas skratt-krampsinducerade genialitet till den helsvängiga punkrocksmusikens ösiga komp har en hel generation svenskar fått skratta sig saliga åt det mest handfast komiska som finns:
cp:n, stomioperationer, nazism och homo-sexualitet.
Rimmen och ordlekarna är Karl Gerhardiska: "Fem små stjärtgossar ville bli på lyran, en köpte Spermouth så var de bara fyra" eller "Hon var en hora ifrån Mora, pattarna de var för stora" eller varför inte "Helmer Tampongförtäraren bögade med brevbäraren".
Musikkompositionerna är gedigna hits, massor av "hooks" och extremt trallvänliga refränger, otaliga är de tillfällen då man vandrat på stadens gator med sina
dryckesgilleskumpaner och med darrande tenor sjungit refrängen till "Schnitzel-Fritz"
Vårt Egenhändigt hopknåpade lilla Onkel Kånkel-vishäfte har varit en liten tradition bland traditionerna på herrklubbens tisdagsmiddag och har alltid plockats fram
tillsammans med konjakskuporna och cigarrerna. Jag kommer till döddagar att minnas den känsliga kanontolkning av "Börja Knarka Börja Böga" som avslutade hedersmiddagen till Monty Pythons Graham Chapmans ära
efter hans på tok för tidiga bortgång.
Onkel Kånkels bedårande melodier har fungerat som en känslomässig ledsagare genom alla livets facetter för oss som föddes på 60-talet.
Man minns inte blott situationen, man minns även vilken Onkel Kånkel-melodi som levde i symbios med den.
Så allerstädes närvarande har de varit i våra liv. Om det ska dras paraleller till andra konstformer så är popkonsten och den tidiga minimalismen de som ligger närmas till hands.
Den sistnämnda kan tyckas stå i total motsatsförhållande till allt det Onkel Kånkel står för men då missar man något viktigt, nämligen helhets-intrycket.
Är det kanske inte med väldigt få och enkla medel Onkel Kånkel har byggt upp sitt universum av kropps-vätskor? Har inte den samma formeln pardonlöst och gradvis finslipats genom åren till en fulländad form? Jo, onekligen är det så.
Eller med John Cage' s berömda citat från tidigt 50-tal "The best performance is to do the standing still.
Stillastående har i det här fallet ingen ting med stagnation att göra.
Människans ursprungliga humoristiska formspråk behandlar i stort sett uteslutande människokroppen, dess lyten, dess funktioner:
kiss, bajs, könsorganen och vad man kan göra med allt detta. Den humoristiska minimalism som två femåringar som (a la Brecher) vrålar "Bröst! Stora bröst!"
i timtal och skrattar sig fördärvade, är identisk till sin natur med det som får oss att jubla åt Onkel Kånkels eviga schlager "Runes hund" med dess festliga refräng
JG Ballard har i sitt verk "The Atrocity Exhibition" skapat den kondenserade romanen, berättelser där allt "onödigt" skalats bort och det enda som lämnats kvar är det som fört storyn vidare eller varit intimt sammanknippat med vad författaren velat säga.
Pudelns kärna är allt som blir kvar så att säga. Onkel Kånkel har gjort detsamma med humorn. Humoristisk minimalism.
Ett rent avskalat formspråk där det som behållits är det som leder direkt till det förlösande skrattet utan småborgerligt rysch och pysch eller vänsterns överinvecklade ändamålsenlighet, en asketisk humor, en kondenserad humor.
Vi bör allihopa buga oss för Onkel Kånkel, Hasse Homo, CP-åke, Doris Klitoris, Sture, Ture och alla de andra. Vi har fått skratt, livsledsagande och ett nytt formspråk av dessa komiska giganter, och för detta bör vi vara evigt tacksamma.