Sjukast i Sverige.
Mystiska Onkel Kånkel roar, chockar och upprör med sin nya skiva.
Den sjuka humorns Dr Bombay.
Puls fick en exklusiv pratstund med mannen som aldrig visar sitt ansikte.
- Magin skulle gå förlorad om jag trädde fram. Många har en bild av mig som en fullständigt bisarr uppenbarelse, typ 1,40 m kort och 100 kilo tung, och det vore ju dumt att ta ifrån dem den bilden, skrattar
Onkel Kånkel.
Onkel Kånkel står dock inte ensam bakom skivorna, det handlar om ett helt band:
Onkel Kånkel and his kånkelbär.
- Det är som Tom Petty and the heartbreakers, jag är frontman men mycket gör vi tillsammans. Ibland träffas vi och skriver texter. Vi dricker sprit för att komma i stämning och sedan säger alla en textrad var.
Aktuell med ny skiva.
På nya skivan "
Onkel Kånkels fantastiska äfventyr" skojar han i vanlig ordning hämningslöst med allt ifrån homosexuella och pedofiler till förståndshandikappade. Många blir upprörda, andra finner hans texter geniala.
- Det är roligt om folk blir chockade. Jag är nöjd om hälften tycker att det är roligt och hälften blir chockade. Dessutom tror jag inte att ett pedofiloffer köper en
Onkel Kånkel-platta. Det syns ju direkt på omslaget vad det handlar om.
Inte heller de kända personer (ett stort antal) som blir ombesjungna i låtarna skulle ta illa upp om de hörde hans låtar, tror
Onkel Kånkel.
- Nej, dom har nog humor. Och Povel Ramel skulle säkert gilla min "Itmah Huttman hutt'n homo, stjärtplågaren".
- Jag sysslade ju med namedropping långt före Hassangänget. I rätt sällskap räcker det med att säga "Bengt Feldreich" så brister alla ut i garv. Men jag sjunger bara om såna jag tycker om. Jag ödslar ingen kraft på folk som inte förtjänar det.
"Man kan skämta om allt"
Att många avfärdar honom som rasist och homofob har han full förståelse för.
- Men det är folk som inte fattat grejen. Jag tror att det är dom som själva är homofober som reagerar starkast. Jag har inga restriktioner, jag tycker att man kan skämta om allt. 1993 på Hultsfredsfestivalen gjorde
Onkel Kånkel and his kånkelbär sin första och hittills enda spelning. På scenen fanns en utvecklingsstörd man vid namn Kurt som drog vitsar mellan låtarna och sjöng med i refrängerna. Detta väckte naturligtvis avsky hos många som menade att man gjorde sig lustig på hans bekostnad.
- Det där är skitsnack. Det var bland det roligaste som han har varit med om. Han är en jätterolig kille. Det är inte fel att skratta åt utvecklingsstörda, det som är fel är att inte låtsas om dom, att behandla dom som om dom inte fanns.
I slutet av 1999 kommer nästa
Onkel Kånkel-skiva ut, en millennieplatta som han kallar den. Den skall innehålla gamla outgivna låtar och kommer, får man anta, varken att bjuda på musikaliska eller textmässiga helomvändningar. Känns det då aldrig tråkigt att alla plattor behandlar ungefär samma ämnen?
- Nej, det känns som en utmaning. Och dessutom: en Kånkel-skiva utan en böglåt, hur skulle det låta?
